Om


Yvonne Kingbrandt, född 1953 i Stockholm. Boende i Gävle.
Felaktig Diagnos Alzheimers sjukdom 10 juni 2008. Diagnosen borttagen 20 augusti 2018. I dag den 3 september 2018 börjar min nya blogg och mitt ”nya” liv. 

Bilden överst i bloggen heter ”On the roud again”   

 

Kontakt med mig personligen endast via kommentarer här på bloggen då jag inte älskar telefoner. Jag tar inte heller nya facebookvänner som jag inte har personlig kontakt med. 

DEN SOM KAN SKRATTA ÅT SIG SJÄLV HAR ALLTID ROLIGT!❤️❤️❤️❤️❤️

Presentation

Visar inlägg från maj 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Regn

Var är våren? I går trodde jag det skulle bli översvämning här....fortfarande kallt,rått,blåsigt o regnar.

Är det mitt fel. Så snart jsg kom tillbaka till sverige i mars började eländet. Kollo, inte tänkbart i detta väder.

Socer med citadon och tidigt på morgonen alvedon. Ja, jag får sova men sover nästan nu där jag sitter också. Vill bara sova just nu.....min energi är helt borta.

-----

Känner mig rörig i huvudet. Hela tiden vill jag stanna upp för att reda ut mina tankar, vad jag ska göra mm. Men det lyckas inte.....j.la alzheimer, j.la läkare som inte förstår att knät skadar mitt liv så jag ger upp. Det räcker väl för f.n med alzheimer. Hjälp mig så jag kan gå vidare........bollnäs, sista hoppet.... Bara att klara morgontoalett är nu enbedrift pga värken som ger mig okoncentration. Ingen memoplanner, trasig och väntar på hjälp från SAM , undrar vad det står där att jag skulle göra?

Teknik i all ära men skrivna ordet går inte sönder....

Avslutar mitt projekt i dag. Inget hört från mitt förlag så nu kör jag själv.   Så nu blir det tryckeriet nästa vecka och sedan så får vi se om jag kan marknadsföra det. Kanske hjälper ni mig med det? Gicetvis ska ni få veta mer om det först så ni vet vad det handlar om.  Mer info kommer....

Hemma från kollo

Maken till vår har jag inte varit med om. När solen äntligen visar sig blåser det kuling här. Så det blev bara två nätter på kollo. Färdtjänst hem i går igen.

Mitt i allt elände är jag glad för min färdtjänst nu blev beviljad för tre år framåt. Så skönt. Behöver den verkligen för att känna mig lite självständig vilket är oerhört viktigt för mig. Jag gillar i te att vara någon till last, behöva be osv.....bara då och då men inte hela tiden.

Pratade med ortoped i bollnäs i går och får nu en blankett att fylla i för egenremiss. Håll tummarna. I vart fall behöver jag en ny bedömning för att bli övertygad att i ge  operation ska göras. 

Tycker veckorna går så fort och det är så mycket jag vill göra på kollo, men knät är i te med mig och därmed orken tryter, jag blir deprimerad av detta, jag som var så på goo.

Så nu får jag ringa min kurator också, måste på något sätt lära mig ta itu med motgångar.

I dag, tja,,vet inte men en dusch o hårtvätt ska det bli o skjuts till apoteket sv mi  vän. Missat detta med att hämta ut exilon helt, har en kvar så jag ringde till apoteket i vårt centrum. Döm om mjn förvåning, de hade ett lager hemma!! Första gången på något apotek i gävle....hurra. Så nu har de lagt undan. Nu ska jag bara använda dem hädanefter som ett tack för härlig service...

Kunde ju gå med rullatorn till centrum, men då utan hund för jag binder inte honom utanför affärer pga stöldrisken. Då känns det hemskt att ta ut sig på långpromenad utan att hunde  får det. 

I dag går jag till ängen med honom och kör lite aportering. Jag kan stå still och han får motion. Resten får vi sköta, a och b på tomten i värsta fall.

Det var yvonne igår. Kändes som alla visste det utom jag. En massa grattis, kul, tack.

Och nogatchokladuppmuntran från min vän för stt rycka upp mig.....så nu är jag inne på långord igen, tihi.

När jag kom ut till kollo sist möttes jag av en underbar hund i trädgården. Inte levande med väl så levande ögon i samma färg som chivas. Några vänner hade varit där och satt dit den innan jag kom, som en present. Spännande när jag i te visste vilka de var, bara grannen som sa, två damer......men nu vet jag. Så glad för den och framför allt gesten och allt ni hjälper mig med.

Just nu är jag klart försämrad i sjukdomen. Inga rutiner funkar, minnesdatorn trasig, vilsen, vimsar fram o åter. Usch. Kanske det är att jag bara kan tänka AJ.

Så......

Har jag nu fått veta från flera håll. Man opererar inte artros. Men, jag hade ju bára begynnande artros så detta är menisken. Varför pratar alla fortfarande om artros då? Säg till mig, man opererar inte menisken i din ålder, då fattar jag, men detta tjat om artros fattar jag inte.

Väntar nu brev från min läkare. Avvaktar det och har sedan tips på en bra specialist som jag ska ringa senare. Nu undrar jag, är det alltså meningen att man ska tillbringa resten av livet så här. Att gå mellan rummen i bostaden är lindringare än ute, men ändå förbannat ont. I natt höll jag på att ramla. Yrvaken klev jag upp och minns inte mitt knä. Som tur var föll jag åt rätt håll, mot sängen.....

Kommer i skov säger de, och, då pratad de fortfarande artros, hur långa då?  Det är olika. Jaha, halvårsvis då eller.....

Varför kan jag inte få göra ett eget val? 

Nog om det.

Mötet i går med villa drömkåken. Helt fantastiska människor, Lena Kock är människan bakom. Då kommunen ville lägga ner fick hon med hjälp av vänner till en förening som nu sköter drömkåken. Så den haltar ekonomiskt men är igång tack vare Lena och nu hennes dotter som är en stark kraft där också.....

Ni minns min dröm om att bo ihop en sjuk med frisk anhörig i lägenhet i hus där flera hár samma situation med tillgång till personal dagtid. Det är villa drömkåkens dröm också. Jag vvlirmså glad, äntligen. Alltså inte ett vAnligt boende för båda utan normal lägenhet men för flera i samma situaftion i huset. Då kommer mitt cinn-vinn koncept in. Personalstöd av anhörig, anhörigstöd av fler än egen partner med sjukdom vid behov, trygghet att personal finns då anhöriga finner varandra och har kul ihop ,utan oro...... 

Nej har jag hört, ingen anhörig vill bo så. Men de har fel!" På villa drömkåken drömmer de som kommer dit om just det och jag kan lova att vi är fler.

Sedan återstår en del praktiska problem men detta är inte ett boende för svårt sjuks utan för sådana som mig, rätt vakna fortfarande men söker framtids trygghet o gemenskap av andra i samma läge. Så det handlar inte om biståndsbesömning. Om den sjuke går bort, tja, hur glr man i bostad med 55+ eller 70+? Samma sak eller....vet inte rimtigt men problem är till för att lösas.

men nu behövs sponsorer för att förverkliga detta. En huskropp för bostäder och en hel del till....måtte detta funka så vi kan sprida detta över landet som ett alternativt boende. Trygghet värmer. Skratt och trevligheter, att få vara sig själv, anhörig känner sig trygg med att all vet osv. Tror det förlänger vårt liv i demensen.

Äldre inlägg