Om


Yvonne Kingbrandt, född 1953 i Stockholm. Boende i Gävle.
Felaktig Diagnos Alzheimers sjukdom 10 juni 2008. Diagnosen borttagen 20 augusti 2018. I dag den 3 september 2018 börjar min nya blogg och mitt ”nya” liv. 

Bilden överst i bloggen heter ”On the roud again”   

 

Kontakt med mig personligen endast via kommentarer här på bloggen då jag inte älskar telefoner. Jag tar inte heller nya facebookvänner som jag inte har personlig kontakt med. 

DEN SOM KAN SKRATTA ÅT SIG SJÄLV HAR ALLTID ROLIGT!❤️❤️❤️❤️❤️

Presentation

Visar inlägg från juni 2013

Tillbaka till bloggens startsida

Skuldra var ordet

Tack mina vänner som fyllwr i mina knepiga ord. Tänkte omedelbar, skulderblad....är det rätt, säger man så? Va då blad?? Ha.

Nu är det mysteriet löst och här kommer nästa.

I morse skulle jag somna om efter toabesök. Efter ett tag kände jag att jag blev så kall om vänster arm. Försökte i di man fundera på om armen låg under eller över täcket och misslyckades totalt med att känna vilket. Fick vakna till och kolla och. Se där, armen låg ovanpå och frös. Men, konstig känsla att inte känna utan att titta. Då började jag fundera på de mer sjuka som kanske fryser om armarna men inte förstår att stoppa dem under täcket, undrar om det kan vara så. I så fall något att tänka på för personalen, stoppa om armarna. Tror att det däremot kan gå automatiskt att ya upp dem om man är för varm, typ sparka sv sig. Å, dessa finderingar jag ständigt har.

Ge mig mer att göra så jag slipper tänka!,

Korsord i morse. Plötsligt skriver jag litet g istället för, som jag alltid gjort sista åren, stort G. När jag skrivit g tittade jg och förstod inte vad jag skrivit först. Vad i ....kom nu det ifrån. Jag är nog lite di mig i skallen just nu.

Nu har maken åkt till gävle för att hämta äldsta son med fästmö vid station och i morgon tar de en tur till eckerö för mat och shopping. Sedan kommer de hit i morgon kväll då jag bjuder på västerbottenpaj med romröra och ev, beroende på kraft och ork, en hemgjord sparrissoppa med ostkrisp före.

Nu ska chivas och jag på promenad.


symaskin

Japp, jag vet att det heter så, men ibland har den andra namn i mitt huvud. Hur som helst, i dag ska den fram på bordet för att lägga upp byxor och ändra en blus. Tyget jag tagit hit som jag fått av pappa från Thailand ligger i väntan på ett beställt mönster från en affär i Ljusdal, men det har gått flera veckor och inget mönster. Så är det att bo i glesbygd.

Det som känns bra är att jag faktiskt kommer ihåg hur man trär maskinen osv. Så där har inte hjärncellerna spökat än. En vän till mig gör lapptäcken. Fantastiska lapptäcken i alla möjliga och omöjliga färger och modeller, önskar jag klarade det. Men ett problem med mycket vid symaskinen är som vid en dator, axlar, armar , nacke osv. så lagom tid är bäst. 

I går vaknade jag med en stel sköld (kommer inte på vad det heter nu men upptill bak till höger, man har ju en varje sida. Nu står det förbaskat still.....Hur som helst, reparationen blev bubbelbad och det funkade utmärkt. I dag är det OK.

Fick några nya ordspråk av min bror till skyltar i min bastu. Där sitter redan 40-talet och nu gör jag nya med texten:

Här arbetar vi för att leva,vi lever inte för att arbete. Nja, så där är den med tanke på att jag verkligen gillade att arbeta.

Det är inte pengarna som är roten till allt ont, det är kärleken till pengarna. Den köper jag.

Det man inte lägger sig i, behöver man inte ta sig ur. Tveksam, känns inte direkt något för mig, gillar att lägga mig i och är inte rätt för att vara inblandad.

Så jag börjar väl med den mellersta så får vi se sedan.




Att vara anhörig

Känns som något jag vill ta upp i dag. Jag vet att det finns anhöriga som reagerar på mitt sätt vid föreläsning och i bloggen att uttrycka mig när det gäller anhöriga. Ex: det var ju jag som fick diagnos inte min make. Det var ju inte min make som är sjuk utan jag. Alla broschyrer var till min make och inte till mig. Och, anhörigsjukdom är ett underligt ord då den anhörige inte är sjuk "än". Därav vill jag mynta ordet anhörigberörande sjukdom eller liknande .

Med alla dessa ord säger jag i princip att ett tag har det känts som det är enbart de anhöriga som får det svårt och stöd och det är en konstig syn. Samtidigt vill jag påminna er alla om att jag också var anhörig till min mormor som tonåring och såg hennes förändringar och min mamma där jag sedemera tog hand om henne sista året trots att jag hade samma diagnos själv (maken bar tyngsta lasset där).

Så jag VET vad det är att vara anhörig, att känna att personen är inte den man gift sig med, sin gamla vän, sin släkting osv. Jag VET hur det är att inte kunna kommunicera och bli förtvivlad för jag inte förstår den sjukes behov eller vilja. Jag VET hur det är att försöka göra allt och samtidigt känna att man inget kan göra. Jag VET att många anhöriga blir förtvivlat ensamma och inte får hjälp. 

Jag skulle kunna fortsätta i oändlighet. Ibland när jag besöker anhörigcenter pratar de anhöriga om sina respektive, ibland med suckar, ibland irriterat opch ibland förtvivlat. I början var det jobbigt att höra men i dag förstår jag att någonstans ska allt ut och att ha någon att prata med om den sjuke är oerhört viktigt, vare sig det är ilska, ledsen eller annat, allt måste ut!!! Och iblnad när jag hör saker, har jag möjlighet att ge en möjlig förklaring till en del småsaker. Det räcker för att jag ska kunna göra nytta.

Vill bara att alla ni som är anhöriga förstår att jag trots diagnos förstår hur ni har det. Kändes viktigt i dag att skriva om det så alla känner sig fria att även till mig frusta ut i kommentarer ilska, berättelser, irritation, ledsenhet och gärna också glädje över små tillfälliga framsteg. Låt oss dela med oss.



Äldre inlägg