Om


Yvonne Kingbrandt, född 1953 i Stockholm. Boende i Gävle.
Felaktig Diagnos Alzheimers sjukdom 10 juni 2008. Diagnosen borttagen 20 augusti 2018. I dag den 3 september 2018 börjar min nya blogg och mitt ”nya” liv. 

Bilden överst i bloggen heter ”On the roud again”   

 

Kontakt med mig personligen endast via kommentarer här på bloggen då jag inte älskar telefoner. Jag tar inte heller nya facebookvänner som jag inte har personlig kontakt med. 

DEN SOM KAN SKRATTA ÅT SIG SJÄLV HAR ALLTID ROLIGT!❤️❤️❤️❤️❤️

Presentation

Visar inlägg från februari 2011

Tillbaka till bloggens startsida

Semestermedicinering

I dag har vi ägnat en lång stund tillsammans, maken och jag, för att sortera medicin till semestern. Förra gången hade jag exakt för 2 veckor med mig och så kom askmolnet farande. Jag hade gärna stannat lite längre om flyget inte skulle gå, men jag hade inga mediciner kvar. Som tur var gick vårt flyg som enda flyg till Sverige den dagen det skulle.

Nu har jag sorterat medicin för 4 veckor för säkerhets skull. Tänker inte bli utsatt för något i den vägen mer eller känna att jag blir stressad för att jag inbte har extra. Så nu är det viktigaste packat. Allt annat går att köpa där om det kniper.

I dag får jag ner resväskorna också från vinden. Maken har vägraqt för han vet hurnojig jag blir. Men i dag så. Har en väska bara med saker till pappa i Thailand som han bett om och yngsta sonen (som ju redan är där) har börjat tråna efter kaviar och saltlakrits. Så det ska vi släpa på, tihi, vad gör man inte....

Har lovat min bästis att försöka hitta glasögonbågar i Thailand. Har för mig att jag hört att det är billigare där, någon som vet?? Ska äveb försöka hitta ny klocka tilol mig själv, en tydlig med 1,2,3,4 osv.  Nyligen frågade jag en vän vad klockan var ocgh hon svarade 16.38. Tomt i huvudet på fru Kingbrandt. Säg igen på ett annat sätt säger jag. Ungefär 20 minuter i fem sa min vän. OK, nu trillar poletten ner.

Min kropp är ganska snäll mot mig igen. Jag har hotat den med värmen så den har lugnat ner sig. Det är sol och 33 grader i Rawai på Phuket just nu så kroppen har inge3n chans. Sonen med fästmö ska ju bo hos oss i villan när vi är där och han har bestämt sig för att gå på gym varje morgon melloan 8-9.30. Då bestämde jag att jag ska simma varje morgon och göra vattengympa före frukost. Då kan vi äta frukost tillsammans vilket han gärna ville, så fick han igång mig också.

Nuska jag packa pappas väska . Tandlim, tandrengöring, cd-skivor, makrill och sardiner blir det.

Lördagskalas för 50-åring

Ja, det blev inte Ekerö men väl så trevligt. Vi gick till en trevlig bar och drack Dry martini. Det var en bar utan musik men väl med hockyematch på en massa TVn men det gick hyfsat att höra varandra. För övrigt hatar jag ställen där jag inte kan kommunisera med den jag går ut. Seda ade jag bokat bord på Söderhjälmska restaurangen och det är en gaqmmal herrgårdsbyggnad anno 1770. Luktar lite gammalt och annorlunda när man kommer in och väldigt tyst och lugnt. Där fick vi i oss en tre-rätters och vin därtill, och vi prtade och pratade och pratade..Taqck Annika för att du är s trevlig att gå ut med och tar hand om mig. Jag fick taxi direkt från restaurangen ända hem och maken kom ut och betalade taxin åt mig. Service eller hur.

I dag blir det hänga framför TV och sporten, men jag mår bra förutom den jäk...nacken som vanligt och höger benet. Men, inga mer sprutor, Thailand ska få reparera mig istället.

Måste bara berätta. När jag var barn åkte vi varje sportlov till Vemdalsskalet och åkte längdskidor. Det var obligatoriskt med matsäck som innehöll buljong och smörgås och apelsiner. Dessa resor var jag så less på för dessutom var det militärisk diciplin på när man skulle upp ur sängen, hur länge man skulle åka skidor osv...suck, oförglömligt.

I går läste jag Johan Hakelius på Aftonbladet som skrev just om apelsiner i skidbacken. Och då kom minnena tillbaka.

"Det är ett helvete att vara barn. För när man är barn blir man utdragen i snöhelvetet och väl där förväntas man skala en apelsin. Världen är fll av frukter. Men någonstans längs vägen togs uppenbarligen ett beslut i demokratisk ordning om att inget barn i en snödriva är komplett i avsaknad av just apelsin. Och i en tilläggsklausul slogs det fast att det inte ska vara vilken apelsin som helst. Det ska vara den alldeles särskilda sorts apelsoin som klamrar sig fast vid sitt skal som Gadaffi vid Libyen. Den sorten som, när den väl släppt det yttre skalet, lämnar ett gummisegt vitt höje kring fruktköttet.  och det ska dessutom vara en apelsin mned extra mycket saft. 

Man kan inte skala en apelsin med vantarna på. Så är man barn blir man sittaqnde där barhänt. Man drar och sliter i det vita och saften börjar rinna nedför fingrarna in under mudden längs underarmen. En banan kan man skala med vantar på".

Isen så tjock att den inte gick ner i glasen ens....

Jaha, här sitter jag nu när jag skulle suttit på en buss på väg till Eckerö.

De ringde i går och berättade att alla turer fram till mitten av nästas vecka är inställda pga isbildningen på havet. Men, jag satte igång och sökte efter en trevlig restaurang i Gävle istället, fira ska vi!! Det var jättesvårt, folk går ut mycekt här tydligen. Men, jag fick napp på ett ställe där jag länge själv velat gå, två flygor en smäll !!

I går kväll hörde jag röster igen. Jag hade fått en stressmage pga att allt blev förändrat. Har jag ställt in hjärnan på eckerö så är det svårt att ändra, jag lovar att jag blir stressad n'är något förändras. Det kndes som knutar i magen när jag gick och lade mig och huvudet var som en cementklump på kudden. Du kommer de där rösterna som är som när du står och pratar med någon och du hör två personer prata lite bredvid utan att höra deras ord. Jag blir så nyfiken på vad de säger. Skämt å sido, det är obehagligt och hjälper inte med öronproppar heller.

Lyckadew i alla fall sova i natt men vaknade jättetidigt och fick knytnävar igen. Just nu är min buk spänd som om jag hade muskler där - och det lovar jag att jag inte har, bara fett. Får väl ställa in dagen för enbart vila till jag ska ut i kväll.

Mår fortfarande dåligt av allt detta med ledsagarpratet fast jag inte vill diskutera det mer. Jag känner mig lite kränkt faktiskt och kanske var jag lite för vass i min blogg när jag skrev om det, det ger också lite ångest. Men bloggen är bloggen och här väller känslorna fritt direkt ut annars vore det ingen idé. Jag har fått ett erbjudande om gratis ledsagare och det känns verkligen hedrande och omtänksamt, fick mig att gråta. Men den här gången är det Ewa och jag oavsett pengar. Pengar är bara pengar, det finns viktigare saker här i livet och vem vet hur länge man lever, ingen!! Var rädda om varandra, i dag känns det som jag måste säga det högt här i bloggen.

Äldre inlägg