Om


Yvonne Kingbrandt, född 1953 i Stockholm. Boende i Gävle.
Felaktig Diagnos Alzheimers sjukdom 10 juni 2008. Diagnosen borttagen 20 augusti 2018. I dag den 3 september 2018 börjar min nya blogg och mitt ”nya” liv. 

Bilden överst i bloggen heter ”On the roud again”   

 

Kontakt med mig personligen endast via kommentarer här på bloggen då jag inte älskar telefoner. Jag tar inte heller nya facebookvänner som jag inte har personlig kontakt med. 

DEN SOM KAN SKRATTA ÅT SIG SJÄLV HAR ALLTID ROLIGT!❤️❤️❤️❤️❤️

Presentation

Visar inlägg från december 2010

Tillbaka till bloggens startsida

nyårsafton

Klockan 12.00 i natt kom yngsta sonen med flickvän. De körde från Nynäshamn så det blev en ganska lång resa i mörker. Men fram kom de och de satte sig med en cognag och jag somnade sött utan oro. Sov till 10.00 i dag, helt oerhört

Det berodde pockså på att vi fått världens bästa hundvakt till Kitty till vår semester i Thailand i mars. Människor som verkligen bryr sig om hund samtidigt som man kan lita på att de sköter hennes diety bra. En sten föll från mitt hjärta.

Allt detta gjorde att jag äntligen kunde sova ut lite.

Sedan är vi ju beroende av att Kitty inte insjuknar igen, men det rår vi inte4 på än.

I kväll ska jag sitta och mysa fraqmför vår nya spis (väggspis utan skorsten med spisbränsle). Sonen ska laga mat - han är ju kock och har köpt med sig från sina leverantörer från Restaurang Stockholm. Vi lär få havskräftor, piggvar och en champagne Palmer & Cop. som äldste sonen rekommenderat som ju är hovmästare på  RestaurangFredsgatan 12.

Oj vad jag skryter nu och oj vad det känns bra att få göra det, jag är så stolt över mina barn och deras fästmöar!! Men det hade jag varit oavsett vad de jobbade med, så det så!! Det räcker att de finns...

Jag avslutar återigen med Gott Nytt År till er allihop och v ill samtidigt berätta att jag fått kontakt med omvårdnadsnämndens nya ordförande i Gävle och ska träffa henne i februari - det blir jätteintressant och jag är stolt att de bryr sig om att lyssna på mig i vart fall en gång.

 

Dag före Nyårsafton..

och jag började natten med dålig sömn och sedan magproblem. Kroppen är spänd som en stålfjäder. Nu har jag varit på hundpromenad en lång stund och det känns lite bättre.

Det är för mycket oroande runt mig nu med hund och så. Vi som har alzheimer har en väldig förmåga att leta upp saker som vi är oroliga för hela tiden - det ingår liksom i sjukdomsbilden att oroa sig. Tro att man glömt något, försöka lösa problem innan de uppstår osv.

Jag har läst vidare i boken oj Ingo och jag r3ekommenderar INGEN med alzheimer eller anhörig att läsa den!! Så var det sagt. Jag är upprörd och arg när jag läser den och tycker mycket om den, så glöm den.

Kanske tar jag i men känslan av att man inte respekterar att den som blivit sjuk (trots att det är relativt tidigt stadium) är vuxen nog att själv få veta vad man har för sjukdom upprör mig. Vi är faktiskt inte underåriga. Dessutom fixar hon alzheimermedicin i smyg och packar in tabletterna i blåbärssylt åt honom. Hur tycker ni att det här låter... Hon ägnar alltså mer än 5 år till att ljuga både för Ingo och agenter, press, alla som ringer utom hans barn som knappt bryr sig  enl. henne. Men värst är att han blir ljugen för hela tiden, som om han var ett barn.

Nej, nu lämnar vi det!

Jag vill nu passa på att önska er alla ett Gott Nytt År! För det tänker jag ha oavsett vad som händer 2011 ska jag resa mig och gå vidare och framför allt HA ROLIGT OCH SKRATTA!! Det är en nyårslöfte från mig och en som hjälpt mig tänka så är min bloggvän Ewa, tack Ewa och alla andra som lyft mig under året och får mig att fortsätta kämpa.

Kanske en bättre dag??

Tack vare uppmuntran i kommentarer tar jag i dag nya tag. Jag ska göra Janssons Frestelse till kvällen.

Läste vidare i boken om Ingo i går. Den är så injtressant att jag har svårt att släppa den och återigen hittar jag saker som jag själv gör som jag inte tänkt på innan. Dessutom är den intressant eftersom jag själv bodde i Haninge och mina föräldrar hade fritidshus på Dalarö. Min man och jag spelade då golf och såg ofta Ingo stå och slå på ranchen eller puttbanan. Sedan berättar boken om samma omsorgschef i Haninge som vi hade till mamma och de går till samma öronläkare som vi gjorde med barnen. De handlar i samma områden som vi gjorde osv. Det blir så otroligt levande för mig, jag ser ju hela miljön levande hela tiden. Vi flyttade till vårt nybyggda hus 1979 och levde där tills vi lämnade för Gävle 2007, ganska lång tid. Jag har dessutom arbetat lång tid i Haninge. Däremot är boken ganska deprimerande och jag rekommenderar ingen med alzheimer att läsa den, bara anhöriga. Själv är jag för nyfiken att låta bli och lite självplågare, men visst är jag lite arg på anhörigbeteendet ibland när jag läser och hennes underliga sätt att smyga med allt, kändis eller ej. Jag tror hon förlorade mycket på det och förstår det inte....Men det diskuterar jag gärna om några av er läst boken. Eller kanske förresten återger jag lite här när jag läst ut den med mina egna kommentarer, som jag älskar att göra,,,

Jag orkar inte städa inför nyår. Jag har bara mysbelysning tänt så syns det inte, tihi. Det blir inte städat om inte jag sätter igång det så det är bara att strunta i det.

Till sist min hund Kitty. Hon har nu gått ner i kortison på lögsta möjliga dos. Magen fungerar men hunden är helt annorlunda. Slö, likgiltig, struntar i oss, undviker osss till och med. Kissar varannan timma dygnet runt. Ja, vi är trötta nu efter flera veckor och förra gången 4 månader med nattvak. Det är som att ha flera valpar samtidigt som ska bli rumsrena. Veterinären säger att vi efter nyår ska testa utan medicin och om hon insjuknar på nytt kan vi räkna med att det är kortison som gäller hela livet för henne. Så kan vi inte leva så ine undra på att jag känner mig spänd - hur länge ska jag kunna ha kvar henne. Kitty är bara 1 1/2 år och har varit sjuk sedan hon blev 1 år. Men att ha en hund sojm ska ut 2-4 ggr per natt funkar inte i längden, det inser även jag.

Äldre inlägg