Om


Yvonne Kingbrandt, född 1953 i Stockholm. Boende i Gävle.
Felaktig Diagnos Alzheimers sjukdom 10 juni 2008. Diagnosen borttagen 20 augusti 2018. I dag den 3 september 2018 börjar min nya blogg och mitt ”nya” liv. 

Bilden överst i bloggen heter ”On the roud again”   

 

Kontakt med mig personligen endast via kommentarer här på bloggen då jag inte älskar telefoner. Jag tar inte heller nya facebookvänner som jag inte har personlig kontakt med. 

DEN SOM KAN SKRATTA ÅT SIG SJÄLV HAR ALLTID ROLIGT!❤️❤️❤️❤️❤️

Presentation

Visar inlägg från september 2010

Tillbaka till bloggens startsida

GÅVA ELLER TIGGERI?

I går fick jag ett brev från Alzheimerföreningen i Sverige. Jag är medlem där för har man Alzheimer måste man väl vara medlem i Alzheimerföreningen eller?!...

Jag har även föreläst åt dem en gång här i Gävle. Men, förutom en tidning ibland vet jag fortfarande inte så noga vad der gör för oss sjuka/anhöriga. Jag har hört mig för och det verkar som de i förstas hyand jobbar internationellt, vilket ju är jättebra. Föreningar bygger på medlemsavgifter och gåvor såsom istället för blommor till begravningar, pengar i arv efter avlidna, gåvor i största allmänhet (obs allt jag skriver är vad jag själv tror mig veta och behöver inte stämma med verkligheten). Min syn är då att föreningen ska använda de pengar man får in samt försöka marknadsföra så bra att man får in mer pengar - men kanske inte med Tiggarbrev till medlemmarna  - de kallar det Gåva.

Samma sak hände i våras och de skriver att de då fick in 100 000 kronor extra av oss samt ett bidrag från Johanniteordern. Men detta till trots visar 2009 års resultat på underskott på ca 800 000 kronor och "föreningen går nu igenom ett stålbad". De behöver alltså pengar till underskottet samt pengar för att behovet av att  sprida kunskap och information om Alzheimer ökar. I min värld har det varit lika stort behov hela tiden, men jag har ju Alzheimer så vad vet jag, tihi....

Nästa år har Alzheimerföreningen i Sverige 25-årsjubileum och även till det behövs väl pengar för att sätta mer fokus på demenssjukdomar (fira).

Jag kommer inte att lämna någon Gåva, det får räcka med medlemsavgiften som jag fortfarande är osäker på om jag ska fortsätta med. Alzheimerföreningen känns väldigt långt borta för mig och jag retar mig på deras sätt. Det känns som vi som är sjuka och anhöriga ska betala för att de inte kan hantera ekonomin i föreningen - men som sagt vad vet jag, jag är ju sjuk.

P.S. Kanske kostar det mycket att internationellt vara uppdaterad på vad sonm händer ibnom forskningen osv, men med all vår teknik i dag, videokonferenser, internet, mm finns jui ingen anledning att lägga pengar på resor i vart fall. Vad är det som kostar så mycket att de går med underskott och måset tigga av sina medlemmar - en förklaring i brevet till oss hade kanske givit mer förståelse för varför vi får brevet.

I dag fyller maken 61 år och v i ska åka och köpa en b ra jaktkikare åt honom - trevligt!

Att umgås i grupp

Det är trevligt när man är flera som pratar tillsammans, men OERHÖRT jobbigt för en med Alzheimer. Kanske varierar det mellan olika patienter, men för min del har deetta med att lyssna på en person samtidigt som jag hör andra tala, musik i bakgrunden, radio eller annat, blivit ett jättejobbigt problem. Jag börjar flacka med blicken, detta trots att jag är intresserad av personen säger, försöka hålla för ett höra lite diskret, luta mig mer framåt mot personen, be personen tala högre osv. Redan dessa störningsmoment gör att jag redan förlorat en massa personen talat om och då är det svårt att förstå resten. Ibland ger jag upp, ibland säger jag till hur det känns och ibland försöker jag att vi ska gå undan lite. Det här är ett av mina största problem just nu. Att sedan komma in i butiker med ibland skrålande musik, stör min koncentration helt. Jag har plötsligt ingen aning om varför jag gick in i butiken och då kommer stressen direkt och därm3ed den dåliga synen, balansen, som jag pratat om tidighare.

Samma sak om jag ska gå p¨å restaurang med andra. Jag hör samtalen omkring och kan inte koncentrera mig. Därför är det bästa när jag ska umgås med andra att vara i hemmet. Samma sak är det när man ser på TV och de envisas med att prata i munnen på varandra, t.ex nu vid valdebatter. Jag älskar att de debatter och deltar med hull och hår vid min TV-apparat med synpunkter, men när de inte kan styra upp det ordentligt tappar jag ingtresset för jag hinner inte med.

I går var jag på kuratorgrupp igen. Vi pratade mycket hjälpmedel, t.ex vilket helvete det är när man har 5-6 fjärrkontroller i bostaden. Jag klarar inte att lära mig sådant i dag så jag är hänvisad till min egen TV i sovrummet med 1 fjärrkontroll, och även den kan det vara problem med, jag vänder den upp och ner ibland och då kan ni tänka er hur det går. Jäv........kontroll funkar inte! Men den gör det ju åt rätt håll. Det v ar en mycket intressant dag i gruppen.

I dag är jag lite förkyld och lite ledsen för jag fått en ny kallelse till röntgen av min lunga, dessutom på en söndag! Det är bara tre månader sedan jag fick besked om att det inte var cancer men att de skulle fortsätta ha koll på mig, vilket är utmärkt. Men att det skulle ske redan efter 3 månader hade jag inte drömt onm, är det något de inte talar om eller....de vet ju att jag har Alzheimer. Tja, det är väl bara att bita ihop som vanligt och längta till Azorerna i oktober.

 

Att ha hund när man har Alzheimer

Det är otroligt. Vi har varit hos vår kennel i Malung över helgen för att se hur det går till när hundarna tränar blodspår för jakt. Jag orkade med allt för intresset tog över helt. Det är som om man inte känner tröttheten för allt är så spännande och jag försöker insupa allt vad tränarna säger och hur hundarna beter sig.

Bortblåst är all trötthet och värk tillfälligt - och dessutom att vara i skogen, helt underbart. Nu kunde jag inte gå efter när en annan Tollare skulle gå sin test för anlagspår pga terrängen. Spåren ligger över stock och sten , genom ris och lera och det funar tyväårr inte för mig. Men, Tollaren, vilken var Kittrys syster Lisa, klarade sig utmärkt och jag kunde vara med och höra bedömningen.

Vi övernattade på hotell, gick ner och åt en härlig buffé i restaurangen och tiog sedan våra vinglas med till rummet där Kitty väntaqde. Vi slappade framför fotboll och Kitty sov tunbgt och snart sov jag också tungt - endast maken var vaken!

Söndagen fick maken lära sig lägga blodspår och Kitty gå för förstas gången. Slutstation var en rådjursklöv. Kitty gick prickfritt och fann klöven som höll fast så hårt vid att vi fick ta den med hem för tränaren tyckte hon skulle få behålla sin trofé. Sedan körde vi hem igen 25 mil och då började tröttheten tränga på. Meningen var att jag skulle gått på vattengympa på kvällen, men det var jag helt slut för och blev tvungen att välja vila istället. I dag månad ä jag trött men glad att helgen gick så bra. Dagen blir mycket sitta och brodera förutom att jag ska på min kuratorgrupp - få se hur det känns i dag, sist kändes det si så där.....men allt ska ha en andra chans, eller hur!!

P.S.Det som var allra bäst med Malung var att de känner till min sjukdom - jag lovar att det gör livet så mycket enklare.  Spelar ingen roll hur jag uttrycker mig, ingen rättar , bara svarar

Äldre inlägg