Om


Yvonne Kingbrandt, född 1953 i Stockholm. Boende i Gävle.
Felaktig Diagnos Alzheimers sjukdom 10 juni 2008. Diagnosen borttagen 20 augusti 2018. I dag den 3 september 2018 börjar min nya blogg och mitt ”nya” liv. 

Bilden överst i bloggen heter ”On the roud again”   

 

Kontakt med mig personligen endast via kommentarer här på bloggen då jag inte älskar telefoner. Jag tar inte heller nya facebookvänner som jag inte har personlig kontakt med. 

DEN SOM KAN SKRATTA ÅT SIG SJÄLV HAR ALLTID ROLIGT!❤️❤️❤️❤️❤️

Presentation

Visar inlägg från augusti 2010

Tillbaka till bloggens startsida

En filmstjärna har fötts! eller....

Ja, nu har jag varit med i min förstaq film och förmodligen sista också. Det var väldigt spännande och jag fick verkligen "vara mig själv och prata fritt utan regi". De ni, hur många skådisar får det, tihi...

Fotografen var inhyrd och tyckte inte själv att han var kändis, men träffade ofta kändisar för han filmade mycket för TV. En jättetrevlig avslappnad person som ingav styrka för mig.

Det blir spännande att se filmen sedan. De hoppades ha den klar till IT-mässan i Sthlm i oktober. Den ska dessutom användas i Norge och Danmark. Man blir alltså lite internationell -:)

Leverantören jobbar med hjälpmedel för bl.a. dementa, handikappade och synskadade. Därav har jag länkat till dem här i min blogg - de gör en avsevärd skillnad för oss med handikapp som ju att ha dålig hjärna även är som jag ser det.

Min extrahjärna blir kvar hos mig eftersom arbetsterapefterna i Gävle föreskrivit den åt mig, jag är så tacksam.

I daq skrev jag positivt, eller hur. Lite senare kommer jag att skriva om en studie jag ska delta i med en s.k. GPS-klocka. Det är Maria på Gävle Universitet som forskar om den och Villa Milbo, Gävles demens mm hotell ska vara min kontakt.

Villa Milbo ska jag berätta om senare också. Oj, vad mycket jag har att berätta nu.

Någon som vill ha en autograf så går det bra!!

Är jag eller är jag inte sjuk i Alzheimer?

Jag har ett stort problem. Jag ser för frisk ut, låter för frisk och är för glad ofta.

Jaha, men det är väl bra och normalt. Men det är just det, jag har ju Alzheimers sjukdom med diagnos för två år sedan. Att bli behandlad som alla andra är ju på sätt och vis skönt, men ibland ställer det till problem också.

Ta till exempel min familj som hela tiden upplever mig som vanligt och inte tycker att jag är särskilt sjuk. Jag får till och med höra att jag utnyttjar min sjukdom för mina egna syften. Så sent som i går fick jag höra det, det är därför jag skriver trots att det är helg.

Ofta känner jag att jag har bråttom med vissa saker eftersom jag inte vet hur länge jag får njuta av det. Om jag då säger att jag kanske har 5-7 år kvar hemma blir det starka reaktioner och nästan skratt.

Men i min verklighet och även när man pratar med geriatriker och forskare pratar man om max 10 år från diagnos. Det ärliga svaret har jag fått av dem på rak fråga. Är det då konstigt om det sitter i mitt huvud att det ingen idé är att planera långt framåt utan istället vilja välja vad som är viktigast för mig just nu.

Jag har också börjat skriva på ett papper till min famij. Det innehåller vad jag vill göra med min del av det jag i dag äger. Att jag gör detta får ingen som helst förståelse från min man då han tycker jag överdriver allt. Suck, man ska verkligen vara frisk för att vara sjuk.

Nu ska jag inte nämna min sjukdom med ett enda ord mer hemma. Jag får ha min kurator till de diskussionerna istället så min man kan fortsätta ha skyddlappar på sig.

Ledsen i dag - antar att det hörs. Men ändå, trevlig helg.

Stora snurren i huvudet

Varför sätter sig Alzheimer på balansen, jag fattar inte det. Är det så för alla tro eller är det att min sjukdom givit sig in på just den delen?  Ja, frågorna är många för mig, men svaren är få och svävande eftersom ingen egentligen vet ordentligt. Vi MÅSTE få veta mer om den här sjukdomen annars kan vi aldrig ge rätt stöd till rätt person tror jag.

Själv kan jag gå ut med hunden och plötsligt susar det till i huvudet och jag blir så yr att jag blir tvungen att stå stilla en stund, helst med huvudet neråt (om ingen är i närheten). Sedan kan jag fortsätta min promenad, men med svårighet då det blir ett slags dubbelseende och olika ljusbilder omkring mig. Det är inte migrän på gång vilket det kanske låter som, för någon huvudvärk får jag aldrig. Däremot blir jag väldigt rädd och vid flera tillfällen har jag ramlat och slagit mig rätt rejält. När jag ramlar kommer jag inte upp själv för mitt högra ben har lagt av...

Vadå lagt av tänker du. Jo, den styrka man har i benet att t.ex stå på höger ben och lyfta vänster ben funkar inte längre. Samma om jag ska gå uppför trappor. Att klättra upp på en stol för att nå något högt upp är helt otänkbart. Jag försöker och försöker med än den ena benet än det andra benet, men det går helt enkelt inte. Samma problem blir det alltså när jag ska klä av och på mig. Att få i vänstra benet i byxan är ett svårt jobb.

Visst är det konstigt att man kan tappa kraften så oerhört eller är det återigen hjärnan som inte vill styra den delen, önskar jag kunde ge er svaret.

Det finns ingen gång jag känner mig så gammal som när jag ska resa mig från en stol eller ur en bil osv. Kroppen har stelnat helt och det tar flera steg innan allt börjar funka igen.

Nej, nästa gång MÅSTE jag skriva något positivt, tack för ni orkar läsa all min klagan.

Äldre inlägg