Om


Yvonne Kingbrandt, född 1953 i Stockholm. Boende i Gävle.
Felaktig Diagnos Alzheimers sjukdom 10 juni 2008. Diagnosen borttagen 20 augusti 2018. I dag den 3 september 2018 börjar min nya blogg och mitt ”nya” liv. 

Bilden överst i bloggen heter ”On the roud again”   

 

Kontakt med mig personligen endast via kommentarer här på bloggen då jag inte älskar telefoner. Jag tar inte heller nya facebookvänner som jag inte har personlig kontakt med. 

DEN SOM KAN SKRATTA ÅT SIG SJÄLV HAR ALLTID ROLIGT!❤️❤️❤️❤️❤️

Presentation

Visar inlägg från juli 2010

Tillbaka till bloggens startsida

Veckan vid Blåsjön - Gäddede

Hur gick det att leva fyra vuxna tillsammans i en liten hyrd stuga med mig och min alzheimer - vi var alltså egentligen fem?

Till att börja med har vi känt och umgåtts med våra vänner sedan 1969 och de känner väl till min sjukdom. De har även bra erfarenhet då hans mamma avled i Alzheimer och hon arbetar med demenssjuka. Därav behövde jag inte känna mig annorlunda eller skärpa mig extra.

Men, det gör man ju ändå! Man vill ju upplevas som glad och trevlig trots att man har dåliga dagar. Jag klarade bra av allt fram till onsdag-torsdag. Då började mitt gråtande igen. Jag grät för allt med jämna mellanrum och till synes utan anledning för dem omkring. Jag är inte säker på själv varför jag grät, men det gick bara inte att stoppa. Kanske kände jag mig trött, det är tröttsamt för mig att ha folk omkring mig länge även om det är mina bästa vänner som förstår mig väl, jag kan inte rå för det, så är sjukdomen..

Sedan är det det där med vanor. Jagär van att koppla av i min "egen" stol, sitta vid mitt eget bord , ligga i min egen säng, se allt vanligt , vardagligt omkring mig. Tror , eller jag vet, att även det påverkar mig. Trots det vill jag skynda mig göra allt möjligt medans jag kan och orkar. Så tänker jag hela tiden, skynda, skynda, skynda att göra!!!

I dag fredag har det gått över och jag känner mig piggare. Har lyckats sovit ordentligt så nu orkar jag lite till igen.

 

Väl framme vid Blåsjön - världens vackraste trakt!!

Färden startade bra. Maken bad mig att ha koll på kartan och jag kände mig betydelsefull, fånigt eller hur, men så är det. Minsta lilla någon ber om min hjälp växer jag!

När jag börjat studera kartan för resvägen satte maken på GPS:en i bilen. Den brukar visa mycket fel vägar så vi brukar inte använda den, men nu ville han ha den på. Vad tror du händer då?

Ja, just det, jag spårar ur totalt och direkt och säger att då behöver du inte mig och viker ihop kartan igen. Diskussion uppstår så klart, men jag surar och tiger och börjar gråta efter ett tag bakom mina solglasögon. När vi sedan ska åka sträckan mellan Östersund och Strömsund kör vi fel och jag ber honom vända för då har jag tagit tag i kartan igen, om inte så av nyfikenhet. GPS:en visar att vi ska åka in i Norge och tillbaka till Sverige. Det blir bråk om vägen och jag blir jätteupprörd och maken kör som GPS:en säger och jag surar och gråter igen. Sedan är jag så spänd så jag kan inte varva ner utan får nackont, värk i kroppen mm.

Allt för en liten kartas skull!!! Har jag inget viktigare att bli upprörd för och varför är det så viktigt med så enkla uppdrag. Varför tar jag så illa vid mig? Jag vet ju att det är oviktigt, men kan inte stoppa mina reaktioner och sedan mår vi båda dåligt. Suck och stånk.

Vi var faktiskt sura på varandra till dagen därpå, det blev långvarigt alltså. Det här var lördagen.

Söndagen blev det i alla fall bra med lugn och ro och 3 härliga rödingar. I dag måndag regnar det, men vi tar det med ro.

 

 

Inför en ny resa - Blåsjön

I dag är det torsdag och på lördag kl. 9.00ska vi starta hemifrån för att ta oss 52 mil till Blåsjön ovanför Gäddede. Vi har hyrt en stuga där vid sjön och bjudit med oss våra goda vänner. Vi ska alltså bli sambo Kjelle och jag och vännerna för en vecka. Detta är något jag inte gjort annat än med våra barn på massor av år.

Men redan i går, onsdag, började maginfluensan. Jag äter och några timmar efter börjar magen värka och det slutar med toa en mycket lång stund. Jag känner mig också väldigt "stirrig". Tycker inte ögonen är med mig riktigt och sväljer hela tiden för det känns underligt i munnen. Men jag vet, jag vet, allt detta är stress och tankar om hur jag ska klara av resan, veckan ihop med andra, även om det är gamla vänner, om jag ska få vara frisk, ska Kitty vara så frisk att vi slipper åka 30 mil till veterinär osv i all oändlighet. Ingen kan oroa sig som jag tror jag....

Visst hade jag funderingar även som frisk, men nu trappas detta upp för varje resa jag gör. Kanske borde jag bara vara hemma? Men å andra sidan, jag har fortfarande lust med lite äventyr och andra miljöer.

I går (tror jag det var) hörde jag på "sommar" på P1. Det var en Tina som har ALS som via dator och andra hjälpmedel hade gjort programmet. Att höra henne tycka att det finns de som har värre än hon, hon gav exempel på sjuka som bor i fattiga länder och inte har vare sig medicin, mat eller en säng. Det har ju hon trots allt. Hur blir man så osjälvisk?? Jag bara undrar. Hon hade till och med fortfarande inte släppt tanken på att bli frisk trots att hon vet...

Hur starka människor finns det???? Jag hör i vart fall inte dit, jag tycker ofta synd om mig själv och faktiskt ger det lite tröst.

 

Äldre inlägg